Marios Retroblogg

Alla inlägg under december 2010

Av Mario Matteoni - 17 december 2010 14:07

Under det här decenniet fick vi Coca-Cola (1953), TV (1956), flipperspel, jukebox och program 2 i Sveriges Radio.

  


 


På fiken fanns flipperspelet och jukeboxen.

 


Det första barnprogrammet i svenskt TV var ”Andy Pandy” 1956. Här är ”spekerrösten” på den engelska originaltexten men i den svenska versionen var den på svenska.



1959 kunde barnen njuta av ”Humle och Dumle” med kapten Bäckdhal.

 


Alfapastillen innehöll, förutom inte alltför goda pastiller, samlarbilder på kända idrottsmän och någon kvinna. Man samlade bilder, bytte och bilderna blev en sorts valuta. 


 



Som trettonåring byggde man modellflygplan i balsaträ och japanpapper och limmade med ett lim som man blev litet vimmelkantig av.

Propellern drevs genom att man spände ett gummiband från den krokförsedda propellern till flygplanets stjärtpart och så snurrade man upp propellern för hand. När man släppte snurrade propellern tillbaka. Det blev inga längre flygturer.

 


Senare på decenniet började man röka. Stod nedanför Gunnels fönster och försökte se ut som Humpery Bogart med en cig i mungipan. Tror inte ens hon såg mig.

Cigarettmärkena hette Boy, Bill, Hudson, Roobin Hood, Chesterfield, Lucky Strike. Inga cigaretter hade filter. Man kunde köpa lösa cigaretter i tobaksaffären. Den bensindrivna cigarettändaren matades med en sorts tändstift. När man inte hade råd att köpa cig skaffade man en liten fimp-pipa och då kunde man plocka fimpar på trottoaren och röka i pipan.

Äldre män rökte pipa. Det skulle jag också göra om några år.


 


Man skulle lägga an på tjejerna och började vårda sitt utseende. Eftersom jag hade krulligt hår och alla skådisar ­ – Errol Flynn, Gary Grant, Clark Gable – hade rakt hår gick det åt en del Brylcreem och arbete framför spegeln för att få håret slätt. Stålkammen fanns alltid i beredskap i bakfickan.


Pengarna, när man hade några, förvarades i Monneyboxen.


  

  

Så stora sedlar som femtio kronor hade man inte ofta på sig. I dagens penningvärde motsvarade femtio kronor tio gånger så mycket som i dag.


Kläderna inköptes på ”Hollywood” på Götgatan. De hade det senaste

från Amerika.

 


Jag började jobba som 14-åring. Först som målarlärling, sedan som springschas, så blev jag sättarelärling, grovarbetare och persiennförsäljare. Åkte in i lumpen, Kungl. Flottan, 1958.

Efterhand kunde man köpa upp sig på motorfordon.


  


Mopeden tog mig till och från jobbet.

Men så småningom, när jag börjat jobba på byggen, kunde jag köpa en begagnad bil. Min första var en Borgward Isabella 1950 års modell.

  Vad det var som fick mig att byta till en Ford Vedette 1952 års modell har jag glömt.

   


Vedetten var franskbyggd, V8 stor och tung och lynnig som Marie Antoinette. Ena dan strejkade det elekriska, nästa var det något med soppan. En dag i rusningstrafik stannade den mitt i Götgatsbacken i uppförslut. Tio fotgängare hjälpte till att puffa bilen över krönet. Min flickvän fick eksem så fort hon klev in i bilen.

Sen blev det 1960 så det är en annan historia.



1959 flyttade jag ihop med min blivande hustru. Fladdermusfåtöljen och Stringhyllan följde med mitt bohag.

 



I köket förekom bl.a


 Raketost och Bullens pilsnerkorv på burk.

 

 Bullens pilsnerkorv


Och kaffet bryggdes i en ”Don Pedro”





 Åt gjorde man på Gustafsbergs moderna servis ”Berså”.





ANNONS
Av Mario Matteoni - 15 december 2010 20:50

Schlagermelodierna på femtiotalet populariserades genom radion och genom film. Radiotjänst sände bara ett program fram till 1955 då P2 startades och utbudet av populärmusik blev större. 1956 började Radiotjänst även sända ett televisionsprogram som sedan fungerade som schlagerspridare.

Det fanns några olika kategorier schlagers. Den svenska shillingtrycktraditionen fördes vidare genom t.ex i ”Vildandens sång” och ”Nidälven”. Den amerikanska film- och musicalrepertoaren kom till oss i form av ”Lullabay of Brodway” och ”Singing in the Rain”. Den svenska vistraditionen upprätthölls av Ulf Peter Olrog och Alf Pröjsen. En centraleuropeisk schlagerstil fick vi ta del av genom låtar som t.ex ”Oh, mein Pappa” och ”Margeritue” och en amerikansk västernlinje företrädd av t.ex ”En sliten grimma”. En komisk genre representerades av Povel Ramels, Owe Thörnqvists och Tore Skogmans låtar. Melodier som ”Gärdebylåten” och ”Swedish Rhapsody” anknöt till svensk folkton.

Ledmotiv ur filmer blev ofta schlagers.


“The Harry Lime Theme” - Anton Karas 1950

Min första grammofonskiva var en 78-varvad stenkaka med ”Harry Lime Theme” ledmotivet i filmen ”Den tredje mannen” som jag givetvis inte sett eftersom den var barnförbjuden och eftersom det inte fanns någon TV.

Jag var ingen hejare på engelska, så när jag hade hört Charlie Norman på radio kalla låten för ”Lim-Harrys gånglåt” anammade jag snabbt detta svenska namn och begav mig till Söders största skivaffär på Katarina Bangata och frågade efter gånglåten. Men de hade inte en aning om vad det var för en skiva. Jag blev till sist tvungen att gnola den för expediten som tyckte att jag var en rolig typ.

Vi hade ingen grammofon men tant Larsson, som bodde en trappa ner, hade en. Så när jag blev spelsugen ringde jag på hos tant Larsson och fick spela min skiva.

Filmen och låten var från 1949 men spelades ofta 1950.

 

”Kärlekskarusellen” La Ronde 1950

Jag var 13 år och kär i Gunnel. Efter en del uppvaktning lyckades jag vinna hennes hjärta och vi pussades och kramades i skogsgläntan mot Finn Malmgrens plan i Hammarbyhöjden. Sen gick jag hem och hörde den här melodin på radion. Efter en tid började hon flirta med Leffe. Och jag gick hem och lyssnade till den här melodin på radion.


”Titta det snöar” Povel Ramel, Brita Borg och Martin Ljung

En landsplåga 1950 och flera år efteråt. Följdes av ”Titta vi flyger” med samma melodi några år senare.

 

”Too Young” med Nat King Cole 1951

Snacka om sammetsröst. Han var egentligen jazzpianist. Sjöng andra låter som ”Walkin my baby back home”, ”Mona Lisa” och ”Lillette””


Coimbra - Amália Rodrigues 1951

Den här melodin var en schlager i Sverige på 50-talet. ”Coimbra skön och rik, ditt namn är som musik, ett stycke av ett smycke …”. Jag minns inledningen och melodin. Tyvärr har jag inte hittat någon inspelning på svenska från den tiden.

I början av sjuttiotalet hörde jag den på en fadokväll i Lissabon.


”Flottarkärlek” med Gösta ”Snoddas” Nordgren 1952

Bandyspelaren som upptäcktes av svenska folket efter ett framträdande i ”Frukostklubben”.



High Noon, ”Du får ej lämna mig min älskling”- Tex Ritter 1952

Musikaliska ledmotiv ur filmer blev ofta spelade i radion och blev därmed schlagers.

Den här är ur filmen ”Scheriffen” med Cary Cooper.

På svenska sjöngs den av bl.a Staffan Broms. Hans stora hit 1952 var annars ”Marguerite”.


“Gelsomina” av Nino Rota 1954

I mitten av femtiotalet kom ett antal italienska filmer till Sverige. En av dem var Fellinis ”La Strada”. Alla trumpetare vid den här tiden försökte sig på melodin. Arne Lambert hette en.

 


“Rock Around the Clock” - Bill Haley 1955

I Sverige blev den popular 1956 då rocken började tränga in i vår enda radiokanal. Men på Radio Luxembourg hade den hörts något år tidigare.

 


Sixteen Tons - Tennessee Ernie Ford 1955

En schlager som handlar om det hårda arbetet mitt bland all verklighetsflykt.

“You load sixteen tons, what do you get?

Another day older and deeper in debt.

Saint Peter, don't you call me, 'cause I can't go;

I owe my soul to the company store...”


 

El baion 1955

Genom resandet till Mallorca blev spansklatinska danser och melodier populära.

 

 

I Love Paris  – Frank Sinatra 1956

1957 tågluffade jag till Paris kanske influerad av denna sång, av konstnärsdrömmen och allmän nyfikenhet. Det dröjde decennier innan jag lärde mig älska Paris.

 


Blueberry Hill - Fats Domino 1956

Fats litet trumpna sångstil kontrasterade mot allt annat. ”Ain't That a Shame", "I'm Walkin'" och "Blue Monday" tror jag också kom på 50-talet.


Arriverderci Roma - Claudio Villa 1957

Någon borde undersöka sambandet mellan populärmusiken och den ökande utlandsturismen under 50-talet.

Den här versionen med Claudio Villa var inte den vanligaste i Sverige men jag tar med den ändå.

 


Just Walkin' In The Rain - Johnnie Ray 1957

Det var ett års fördröjning innan de utländska låtarna nådde Sverige. Johnnie Ray sjöng i den här 1956. Han blev känd som den gråtande sångaren med låten ”Cry” 1954.

 

 

Day-O! (Banana Boat sng) - Harry Belafonte 1957

Nu kom calypso och västindiska rytmer.

 


Diana - Paul Anka 1957

Ett exempel på hur den tidigaste rocken i radion avlöste smörsången. Paul var 16 år när han sjöng sin egen låt ”Diana”

 


Tom Dooley -The Kingston Trio 1958

Folksongstilen blev popular en tid.

 


Jamaican Farewell - Nina och Frederik 1959

Nina och Fredrik var några av dem som hängde på jamaikarytmerna. Det vackra danska paret slog igenom i svensk TV i slutet av 1950-talet. ”Lad os flyve til en stjerneoch ”Maladie d´amourvar några andra av deras låtar på 50-talet.


Bouna Sera - Little Gerhard

En ovanlig men intressant version inspelad tio år efter den ursprungliga 1959.

Jag tog med den här på grund av inledningen.

 


Ciao, Ciao Bambina - Domenico Mudugno 1959

Nu kom italienska sånger i en strid ström, som t.ex ”Volare”, ”Piccolissima serenata” och ”Piove”.

Den här upptagningen är från San Remofestivalen som startat 1951 och som inspirerat till Eurovisionsshlagerfestivalen som startade 1956.

I eurovisionsshlagerfestivalen 1959 tävlade Sverige med ”Augustin” som framfördes av Brita Borg.

 

ANNONS
Av Mario Matteoni - 11 december 2010 12:57

50-talet var jazzens guldålder. Mitt musikintresse hade så småningom över från schlagers till jazz. När det gick upp för mig att samma jazzlåt aldrig spelades på samma sätt utan att musikerna improviserade utifrån ett tema, blev det en hisnande upplevelse att följa musikernas äventyrliga svängar och fraseringar. I början var det 20- och 30-talsjazzen som gällde.

Så småningom gled intresset över till samtidsjazzen.

Att det i början blev musik från 30- och 40-talet kanske berodde på att jag hade en klasskompis, i klass sju i Hammarbyhöjdens folkskola, Hasse Müller som var jazzintresserad och dessutom kunnig. När vi skolkade från plugget gick vi hem till honom och han lärde mig om jazzens hemligheter genom att nöta ut sin äldre brorsas skivor. Tack Hasse för de lektionerna!


Louis Armstrong (1901-1971) – Saint Louis Blues

Armstrong spelade med Kid Ory, King Oliver och Fletcher Henderson under tjugotalet.

Han gjorde också en mängd inspelningar med olika bluessångerskor Bl.a Bessie Smith, men även med andra större och mindre jazzband.

Under 1950-talet gjorde Armstrong en sorts comeback med nya versioner av berömda tidigare inspelningar, ”Satchmo - a Musical Autobiography of Louis Armstrong” ett LP-album med fyra skivor, liksom LP-skivor med musik skriven av W C Handy. De senare hade jag med Vilma Middleton & Armstrong and His All Stars.

 

 

Benny Goodman (1909-1986) – Sing Sing Sing, Carnegie Hall Concert 1938

Jag hade två LP-skivor med liveinspelningen med “The King of Swing” och hans orkester från konserten i Carnegie Hall 1938. Med Gene Krupa vid trummorna, Harry James på trumpet och Benny själv på klarinett. En höjdare än i dag.

Hans popularitet var störst under 39-40 talen men började dala på 50-talet.

 

 

Duke Ellington (1899-1974) – Caravan 1952

Pianist och orkesterledare. Spelade en sorts symfonisk jazz som inte byggde så mycket på improvisation utan mer på fina arrangemang. Caravan skrevs 1937 men jag hade en platta med orkestern från 1952. Kanske var detta mitt första steg mot att gilla klassisk musik eftersom Caravan på något sätt ledde mig till Ravels Bolero.

 


Coleman Hawkins (1904-1969) - Body & Soul

Tenorsaxofonist. Ännu en av “de gamla” som ännu på femtiotalet turnerade runt i världen med sin musik.

 


Ella Fitzgerald (1917-1996)- Lullaby Of Birdland (Live version)

En av jazzhistoriens stora improvisatörer. Ella Fitzgerald erövrade inte mindre än 13 Grammys, vilket är mer än någon annan musiker och hon vann tre år i följd priset som bästa kvinnliga vokalist.



Charlie Parker (1920-1955), Lover Man

Hasse och jag kunde lyssna på ”Lover Man” med Charlie Parker hur många gånger som helst och snacka om hur han improviserat temat, splittrat upp temat i musikaliska fragment och om tolkningen. Hur nerverna liksom ligger och dallrar på utsidan av musiken. Vi läste om Parker i OrkesterJournalen och om inspelningen.
Efter en turné i Kalifornien 1946 hade Parker blivit kvar i Hollywood där inspelningen gjordes. Han kunde nämligen inte resa hem till New York eftersom han gjort slut på alla sina pengar på droger. Parker har själv sagt att det krävdes en hel liter whiskey för att genomföra den här inspelningen.
Strax efter inspelningen togs Parker in på mentalsjukhuset Camarillo State Hospital där han vilade upp sig i sex månader. Sen skrev han låten ”Relaxin` at Camarillo”.

Lover Man kom på skiva i Sverige 1952.



Anita O'Day (1919-2006)  - Honeysuckle Rose 1956

Sångerska. Här i en inspelning från 1956 men hon blev faktiskt bättre med åren och på 60-talet stod hon på topp som jazzsångerska. Hennes avspända improvisationer var en fröjd att följa.


Dizzy Gillespie kvartett - Manteca – 1959

Dizzy Gellespie (1917-1993), trumpetare skakade nytt liv i jazzen på 50-talet. Inte bara genom en massa publikfriande upptåg utan också för att han introducerade bebop för en häpen yngling.

Bebop ”bestod av snabba, komplicerade och asymmetriska melodier sammankopplade med en "offbeat"-rytm” som det har beskrivits någonstans.


Gerry Mulligans kvartett – Walking Shoes 1956

Gerry Mulligan (1927-1996), Barytonsax,  På något sätt är vi tillbaka i dixieland men nu i en sofistikerad modern form. Det kallades ”västkustjazz” av kännarna på OrkesterJournalen.

Hur som helst här är det gladjazz som gäller, inte uppsluppen men med en behärskad humor.


Lars Gullin (1928-1976) – Dannys Dream 1954

Svensk barytonsaxofonist med världsrykte. 1954 vann han den amerikanska  jazztidskriften DownBeats omröstning som bäste nykomling. Dannys Dream är en vemodig vaggsång i svensk folkton, skriven för sonen Danny.


Modern Jazz Quartet – Django

Snacka om sofistikerad jazz! Django är en hyllning till Django Reinhardt, den romsk-belgisk-franske jazzgitarristen. Den inspelning jag hade av låten var uppbyggd med ett inledande tema, därefter variationer på temat och till sist en återgång till temat. Har sökt just den versionen utan att hitta den. Men den här ligger nära.

"Django" skrevs 1953 av kvartettens ledare och pianist John Lewis. Kvartetten bestod i övrigt av vibrafonisten Milt Jackson, basisten Percy Heath och trummisen Connie Kay.

I mitten av 50-talet hade jag upptäckt att även den klassiska musiken gick att lyssna på.

Men jag återgår gärna till mina jazzfavoriter som var fler än de här nämnda.


Det var något av en tragik när rocken på 60-talet, med sin rälsbundna inövade musik, tog över musikmarknaden från den frihetliga och skapande jazzen.




Av Mario Matteoni - 9 december 2010 18:08

Serietidningssindustrin hade sitt uppsving i Sverige under femtiotalet. 1950 var jag tretton år gammal och en av de många unga som köpte dess produkter.


Serietidningen Karl-Alfreds förstasida

  


Serietidningen ”Karl-Alfred” var en tunn i tabloidliknande veckotidning som innehöll både äventyrsserier och komiska serier.

Äventyrsserierna ”Rip Kirby”, ”Gäckande skuggan”, ”Ensamma Vargen”, ”Barney Baxter”, ”Mirakleflickan Mary Marvel”, ”Steve Canyon”, ”Alis äventyr”, ”Ekarna”, ”Mästerdetektiven X-9”, ”Prins Valiant”, ”Mandrake”, ”Ben Bolt” och ”Blixt Gordon” gick som följetänger.
Bland komediserierna minns jag särskilt ”Potterby och hertiginnan”, ”Peggy Lett”, ”Hasse”, ”Ludde på Luffen”, ”Pär och Polly” och ”Lille Kungen”.

Jag älskade tidningens logotype med sina hårda kontrasterande grundfärger med namnet ”Karl-Alfred” tecknat i rött mot blå botten. Eller i gult mot röd botten. Eller i rött mot grön botten, olika färgkombinationer varje nummer.

”Rip Kirby” – ”idrottsmannen, amatördetektiven, reservofficeren och forskaren” ­­– var en glasögonförsedd och rik hjälte som hade betjänt som hette Desmond. ”Rip Kirby” hade nästan alltid pipskaftet fastnitad mellan sina hårt hopknipna käkar.

Rip Kirby

 Serien var mycket bra tecknad med skickligt utnyttjade kontraster mellan svart och vitt.

 ”Gäckande skuggan” kunde göra sig osynlig med hjälp av sin slängkappa vilket var till nytta då han, liksom de flesta seriehjältar, jagade skurkar, spioner och annat löst folk.

 ”Ensamma Vargen” med indiankompisen ”Tonto” och den vita hästen ”Silver”.

 ”Ensamma Vargen” var en maskerad cowboyhjälte på sin vita häst ”Silver” och med indiankompisen ”Tonto” som hade det långa håret uppsatt i en knut i nacken.

”Barney Baxter” och ”Steve Canyon” var bägge flyghjältar i ”Biggles” anda men enrollerade i US-Airforce.

”Alis äventyr” var sagor ur ”Tusen och en natt” skickligt tecknade. Serien ”Ekarna”, som handlade om stenålderspojken Ek. En del kunskaper om stenåldern hämtade jag genom serien.

”Prins Valiant”, som levde under vikingatiden, var överdådigt tecknad men gav inte lika mycket kunskap om den historiska epoken eftersom den handlade om anglosaxerna. ”Ben Bolt” var en boxningsserie och ”Blixt Gordon” en rymdserie.


”Mandrake”, som vi uttalade som det stavas och med betoning på de sista två stavelserna Mandráke, inte ”Mändrejk”, var den fenomenale hypnotisören som med en enda handrörelse och sin hypnotiska blick kunde få bovar att stelna eller få dem att tro att de var kaniner. Mandrake bar alltid sina scenkläder, d.v.s frack och slängkappa och hans blanka svarta bakåtstrukna hår doldes ibland av en elegant cylinder. Han hade en jättestark och muskulös kompis Lothar, som var en brun neger i leopardskynke och röd fez.

 Lothar och Mandrake


Läs mer här

SerieWikin http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Karl-Alfred

Seriefrämjandet http://www.serieframjandet.se/bobwebb

Serienytt http://serienytt.se/

Swecomics http://www.swecomics.com/




På 50-talet kom en rad serietidningar


       

Efter veckotidningen ”Karl-Alfred” kom en ström av seriemagasin. 1948 kom ”Kalle Anka & Co” med Disneyserier och 1949 ”Seriemagasinet” som innehöll seriehjälten ”Kilroy” en av de otaliga trikåklädda, maskerade hjältarna med mantel som jagar skurkar. ”Kilroy” var inte flygkunnig som ”Stålmannen” utan mer en oblyg kopia av ”Fantomen”. ”Stålmannen” fick egen serietidning 1949/50 och ”Fantomen” 1950.

    

 

 

Seriehjälten Kilroy hade fått namn efter klottret ”Kilroy was here” som efter kriget dök upp över hela världen på de mest omöjliga ställen. Enligt en uppgift uppstod klottret då en amerikansk fartygsinspektör, Kilroy, alltid skrev denna signatur på det inspekterade fartygets skrov. Fartygen seglade sedan runt hela jordklotet och många människor kunde läsa klottret ”Kilroy Was Here” men ingen visste vad det stod för eller vem Kilroy var. Därför blev både namnet och klottret mytiskt och folk började på kul härma signaturen ”Kilroy was here” och plitade dit det på toalettväggar, små ensliga holmar ute i skärgården, på skorstenar m.m När tidningarna började uppmärksamma fenomenet fick det ännu större spridning. Då nya Skanstullsbron i Stockholm skulle invigas, 1947, fann invigarna att någon med stora vita bokstäver målat ”Kilroy was here” tvärs över bägge körfälten.

Serieutgivarna i Sverige hakade på det populära namnet och döpte om den italienska serien ”Amok” till ”Kilroy”.


 I ”Fantomen” fanns serierna ”Hoppalong Cassidy” och ”Knockout-Charlie”. Den senare var en blåögd, blond och troskyldig naturbegåvning till boxare med bred haka. Han invecklades i diverse skumma typers verksamhet men alltid tog sig ur med knytnävarnas hjälp. Smockorna var många i serietidningarna.


       
Tidningen ”Alla Tiders Seriejournal” kom ut 1950 och innehöll serierna ”Kapten Marvels” som i trikå och mantel var en Stålmansvariant, för att inte säga kopia. Men i stället för att som tidningsreportern ”Clark Kent” klä om till Stålis i en telefonkiosk behövde den mycket unge radiojournalisten ”Billy Batson” bara uttala ordet ”Schazam” så förvandlades han till ”Kapten Marvels” med övermänskliga krafter.

Ordet Shazam var bildat av initialerna till namnen på den vise Salomo, den starke Herkules, den uthållige Atlas, den mäktige Zeus, den modige Akilles och den snabbe Merkurius och deras initialer bildade namnet på den trollkarl som givit Billy Batson hans förmåga.


Kapten Marvels hade en något märklig vän, ”Kattman”, som en gång levt som tigerunge i djungeln, men efter att ha smakat ett intelligensserum flyttat in till staden och omskolat sig till museiguide. ”Kattman” är således en tiger som går på två ben och är klädd som en ordinär människa i rutig ulster.

Kapten Marvels ärkefiende var dr Sivana som var en galen, glasögonförsedd, flintskallig och ondsint vetenskapsman – således en parallell till Stålmannens fiende Lex Luthor och för övrigt till många andra seriers skurkar. Bovarna i femtiotalets serier kom dels från undre världen men inte sällan var de galna vetenskapsmän.

En av Kapten Marvels fiender var en larv som talade via den högtalare han alltid bar om halsen. Larven kunde spinna trådar runt munnen på Billy Batson och därmed hindra honom från att säga "SHAZAM"!

Mirakelflickan, Mary Marvel, var syrra till Kapten Marvels. Hon hade alltså dykt upp i tidningen ”Karl Alfred” redan 1946 innan Kaptenen själv uppenbarat sig i Sverige. Det gällde också Mirakelpojken John Marvel.


 

 Dick Tracy

I ”Alla Tiders seriejournal” fanns också ”Dick Tracy” den naivt expressionistiskt tecknade deckarserien med de mest kallhamrade, bizarra och depraverade skurkarna som inte sällan var kvinnor.






Knallhatten 



 

Serien ”Knallhatten” som gick i Expressen innehöll en serie i serien, genom att Knallhatten läste serier. En sådan serie hette ”Orädde Oskar” och var en parodi på Dick Tracy.

 

Bizarra skurkar
Bizarra skurkar dök upp i fler olika serier under slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet då surrealismen trängde in i serievärlden. Stålmannen tampades en tid med den märkliga ”Mxyztplk” från antivärlden.

”Mxyztplk” var en liten löjlig clownfigur med alldeles för stort kalt huvud med en alldeles för liten kubbhatt på. Han bär randig fluga och kan göra sig osynlig och förvränga tillvaron och folks medvetande. Så här presenteras han i ”Stålmannen nr 17, 1950: ”Mr. ”Mxyztplk” är en ny bekantskap för våra läsare! Den lille mannen med det svåruttalade namnet har kommit till jorden från en främmande planet – precis som Stålmannen! Men han besitter många underliga egenskaper och en fantastisk förmåga att ställa till trassel! Det enda sättet för mr ”Mxyztplk” att återvända till sin värld är att uttala namnet baklänges!”

”Mxyztplk” är ingen bov men han ställer till oreda, ger upphov till olyckor, smådjävlas med allt och alla och t.o.m Stålmannen är länge maktlös mot hans olycksbringande uppenbarelse. ”Mxyztplk” ordnar så att Stålmannens namn utplånas från alla skrifter och så att alla människor glömmer honom. Till sist lyckas Stålmannen lura ”Mxyztplk” att säga sitt namn baklänges.


 ”Läderlappen” var först en serie i tidningen ”Stålmannen” men fick en egen tidning 1951. Läderlappen tampades med de märkliga skurkarna ”Pingvinmannen” och ”Joker”.

Tidningen hette egentligen ”Läderlappen och Robin”. ”Läderlappen” har, som många andra seriehjältar, en vardaglig identitet som den stenrike överklassädlingen Bruce Wayne. Han har sällskap med ”Robin” som är någon sort lärling till ”Läderlappen”.


Kvinnorna i serierna

Seriehjältarnas kvinnor – Stålmannens Lois Lane, Fantomens Diana och Tarzans Jane – var inte den sexiga sorten även om de var vackra och välformade. På något sätt var de neutrum eller en tredje sort som bara f

anns där som bihang.

Inte heller ”Stålflickan” och ”Mirakelflickan” var sexiga men de var egna seriehjältinnor. Till skillnad från sina manliga kollegor saknade de partner. De var kvinnliga kopior av sina manliga varianter i så måtto att de hade kvinnliga former i stället för muskler annars var det ingen större skillnad.

Lois Lane, Stålmannens fästmö


I komediserierna var kvinnorna oftast hemmafruar eller familjeflickor: Dagoberts ”Blondie”, ”Malla” i serien ”Gyllenbom”, ”Lotta” i August, ”Malin” i Kronblom, ”Olivia” i Karl-Alfred eller så var de sexiga pinuppor so

m ”Daisy Mae” i Knallhatten, eller ”Betty Boop”.







Daisy Mae

 

 Några år efter 1950 hade serieintresset svalnat något och andra former av populärlitteratur tagit över nöjesläsningen.


Skräcken för skräckserier

Den väldiga serieinvasionen från USA under 1950-talet satte skräck i många vuxna som menade att serierna var orsaken till den ökande ungdomsbrottsligheten och nedbusningen. Nils Beijerots bok ”Barn-Serier-Samhälle” var ett sådant inlägg i debatten.

Det var Folket i bilds förlag som gav ut ”Barn-Serier-Samhälle” 1954 och jag läste den några år senare, då jag redan på allvar upptäckt vuxenlitteraturen.

Jag hade emellertid svårt att förstå Bejerots uppmaning till oresonlig kamp mot serierna. Vad det än var som påverkat mig att utföra ”gangsterdåd” så inte var det serierna. Serieläsandet var bara ett medel för en stunds verklighetsflykt och förströelse och lämnade inga djupare spår efter sig i min själ.

Möjligen kunde serier och filmer, främst från USA, förstärka bilden av vad som var normalt. I serier som skildrade ungdomars verklighet förekom nästan aldrig vanliga arbetare som farsan eller mina kompisars föräldrar som bodde i Hammarbyhöjden. Då arbetare förekom i serierna var de hantverkare som kom för att fixa villans avlopp eller liknande. De få vuxna som jobbade fanns alltid på kontor i seriernas och filmens värld. Kvinnorna var hemmafruar men alltid välmanikurerade smala och vackra. Ingen bodde i vanliga hyreshus. De flesta serietonåringar och tonåringar på film och i serier  bodde i små villastäder, körde cabriolet, hade eget rum och gick på college.


Av Mario Matteoni - 6 december 2010 10:01

I början av 50-talet fanns det ingen TV. Radion hade bara ett program.

Vad gjorde man i Stockholm på Söder då? Man gick på bio. Bara på Götgatan fanns biograferna Cora, Victoria, Söderbio, Piccadilly, Göta Lejon och Mona. På hela Söder fanns 27 biografer.

Piccadilly, eller ”Pickan” som vi sa, var en nonstopbiograf.

Kortfilmerna i programmet vevades om och om igen och man kunde sitta kvar och se programmet hur många gånger som helst.

Det sas att det fanns liknande biografer på Norrmalm, nämligen London och Hollywood. Men så långt norr om Slussen hade jag aldrig varit 1950.


Programmet på nonstopbiografen Piccadilly på 40-50-talen började alltid med SF-Journalen

 

Nästan varje gång vevades en orkesterfilm.

Här är det Glenn Miller - Chattanooga Choo Choo!

 

Man såg fram mot de tecknade filmerna.


Karl-Alfred

 

Superman,

Kalle Kalle Anka


 

Hackle & Jeckle

 

eller Stålmusen, Doktor Magoo, Hacke Hackspett och Disneys kortfilmer.


Det mesta var amerikanskt. Så var det med den här filmen om busungarna.

”Our Gang” (Rackarungar) Ett nytt avsnitt varje gång.

 

Helan och Halvan var favoriter.

 

Nyheter från hela världen fanns också med.

 


De vanliga biograferna var reklamfria. Där visades någon kortfilm, som förspel till den riktiga filmen.

Men ”Pickan” stoppade in någon reklamfilm eller hushållsfilm på repertoaren. Det var exklusivt.


Här gör Sture Lagerwall och Yvonne Lombard reklam för Marabou

 

… och så rullade det på.

Vi satt aldrig längre än två program.

Av Mario Matteoni - 3 december 2010 13:07

De var andragenerationens invandrare, som genom sin sångbegåvning banade sig en väg till ära och berömmelse i det nya landet. Det nya landet var förstås USA och det land deras föräldrar utvandrat ifrån var inte heller vilket som helst – Italien.
Mötet mellan minst två folkligt populära musikkulturer gav upphov till en sångstil, femtiotalsschlagern.
Elaka tungor säger att de hjälptes fram av den amerikanska maffian, och i en del fall stämmer det säkert. Men nöjes- och schlagerindustrin i USA har aldrig varit ren och oskuldsfull, så vad då.
Få kvinnor är med i raden vilket troligen beror på den italienska machokulturen och på den allmänna femtiotalsandan. Det var hemmafruns årtionde.
50-talet är också min ljuva ungdomstid. Nåja så jäkla ljuv var den förresten inte, men även jag tillhörde andra generationens italienska utvandrare, genom att min far invandrad till Sverige. Jag var italiensk medborgare till mitt femtonde år, som inträffade 1952. Sedan blev jag en helt vanlig svensk. Utan sångbegåvning.
Först på senare år har jag återgått till min ungdoms schlageruniversum ur vilken jag, för en förmodligen häpen eftervärld, här presenterar följande stjärnkonstellation:
Louis Prima
Dean Martin
Connie Francis
Bobby Darin
Vic Damone
Al Martino
Mario Lanza
Tony Bennett
Frank Sinatra
Perry Como
Fontane Sisters


De som sett originalversionen av Disneys ”Djungelboken” och hört björnen ”King Louie” sjunga har också hört Prima. I den svenska varianten sjungs sången av Beppe Wolgers.
Louis Prima, född 7 december 1910 död 24 augusti 1978, var egentligen jazzmusiker känd bl.a för att ha skrivit
Benny Goodmansswinghit"Sing, sing, sing”. Att Prima är jazzmusiker hörs på svänget när han sjunger t.ex ”Just a Gogolo” 1956.
Melodin skrevs redan 1928 av Leonello Casucci.




Dean Martin -Thats amore



Dean Martin, eller som han egentligen hette, Dino Crocetti, föddes 7 juni 1917 i Steubenville, Ohio, USA och dog 25 december 1995 i Beverly Hills, Los Angeles, Kalifornien. Tillsammans med skådespelaren Jerry Lewis bildade han ett komikerpar, som mellan 1946 och 1956, gjorde fjorton filmer. Men han har också spelat i filmerna ”Storslam i Las Vegas” och ”5 äss i leken”. Kompis med Frank Sinatra med vilken han uppträdde i Las Vegas på 60-70-talet.


”Thats Amore” var ledmotiv i filmen “The Caddy” från 1953 och blev något av Martins signaturmelodi.



Connie Francis - Senza mamma


 Connie Francis, egentligen Concetta Rosemarie Franconero, är född 12 december 1938 i Newark, New Jersey, USA. Hon slog igenom 1957 då hon gav ut singeln "Who's Sorry Now". Efter den avslutade hon 1950-talet med flera framgångsrika popsinglar, däribland "Everybody's Somebody's Fool", "Stupid Cupid", "My Heart Has a Mind of Its Own", "My Happiness", och "Lipstick On Your Collar".

 

Bobby Darin - Splish Splash



Bobby Darin (Walden Robert Cassotto), föddes 14 maj 1936 i New York och dog 20 december 1973 i Los Angeles i Kalifornien.


Bobby Darin slog igenom 1958 med just rocklåten "Splish Splash". Hade också flera roller i amerikanska filmer. Sjöng och spelade folkmusik och sjöng bl.a in ”Mackie Kniven” ur Tolvskillingsoperan. Stödde Robert Kennedy i dennes presidentkampanj 1968 och skrev den populära "Simple Song of Freedom" 1969.



Vic Damone - Anima Core 


 


Vic Damone, Vito Rocco Farinola, född 12 juni 1928 i Brooklyn, New York, medverkade i en rad romantiska filmer under 1950- och 1960-talen, bland annat i ”Under Bagdads måne” 1955. Hans inspelning av ”On the Street Where You Live” ur musicalen ”My Fair Lady”, låg etta på de amerikanska hitlistorna 1958.


Under femtiotalet sjöng han många ev de stora slagdängorna bl.a "Just Say I Love Her" "Can Anyone Explain", "Tell Me You Love Me", "April In Portugal" "The Breeze and I" och "Gigi"-




Al Martino - Here In My Heart


 


Al Martino, Alfred Cini, född i Philadelphia, Pennsylvania 7 oktober, 1927, död 13 oktober 2009.


1948 flyttade han till NewYork och uppträdde i ett talangjaktsprogram med Perry Comos hit “If”. 1952 låg han en tid etta på amerikanska topplistan. Under femtiotalet hade han  flera låtar på topplistorna bl.a "Take My Heart," "Rachel," "The Man from Laramie" "I Can't Get You Out of My Heart", "Darling, I Love You" och "When You're Mine".


Aktiv under hela sitt liv och spelade rollfiguren Johnny Fontane i filmen ”Gudfadern” 1972.



Mario Lanza – Be My Love



Alfred Arnold Cocozza föddes 31 januari 1921 i Philadelphia, Pennsylvania, USA och dog 7 oktober 1959 i Rom, Italien.


Kom från fattiga förhållanden och började tidigt arbeta. 1942 provsjöng han för dirigenten Serge Koussevitzkij och fick ett stipendium. Under fyrtiotalet hade han en del operaroller och turnerade i USA, Kanada och Mexiko.


Efter en konsert i Hollywood 1947 engagerades han av MGM och blev filmskådespelare. Som sådan blev han mycket populär under femtiotalet och kanske mest känd för rollen som Enrico Caruso 1951.


Filmer under femtiotalet: Midnattskyssen 1949, Flödande toner 1950, Den store Caruso 1951,


Jag sjunger för dig 1952, Studentprinsen 1954, Serenad 1956, Roms sju kullar 1958 och För första gången 1959.


”Be My Love” blev en millionsäljare under början av 50-talet.


Lanza började missbruka alkohol och droger, vilket ledde till en enorm övervikt. Lanza avled endast 38 år gammal av en hjärtattack på en klinik i Rom.




Tony Bennett


 


Anthony Dominick Benedetto, född 3 augusti 1926 i Astoria, Queens, New York, USA,


Hans största succéer är "I Left My Heart in San Francisco" som han sjöng in 1962, "Because of You" 1951 och "Rags to Riches" som kom 1953.


Bennett gjorde comeback i slutet av 1980 och han har vunnit femton” Grammy” och två ”Emmy” och sålt över 50 miljoner plattor världen över.




Frank Sinatra


 


Francis Albert "Frank" Sinatra, född 12 december 1915 i Hoboken, New Jersey, död 14 maj 1998,


Frank Sinatra har sålt mer än 850 miljoner skivor och innehar därmed fjärde platsen i listan efter The Beatles, Elvis Presley och Bing Crosby.


År 1940 gick Frank med i Tommy Dorseys orkester, där han blev en erkänd och berömd sångare. Sinatra var en magnet för tonårstjejer, vilket visade att det fanns en ny publikgrupp för populärmusik.


1953 slog han igenom som skådespelare i filmen ”Härifrån till evigheten”, och vann en Oscar för bästa manliga biroll. Följande år spelade Sinatra med i thrillern ”Attentatorn”. Detta följdes av en Oscarnominering för filmen ”Mannen med den gyllene armen”, alla tre rollerna rosades av kritikerna.


Under 1950-talet skrev han kontrakt med Capitol Records, där han arbetade med några av de bästa arrangörerna


På 1950 - och 1960-talen var Sinatra en populär attraktion i Las Vegas. Han var vän med många kända underhållare som Dean Martin, Sammy Davis Jr, Peter Lawford, Joey Bishop med vilka Sinatra bildade gruppen Rat Pack. Shirley MacLaine brukar också inkluderas i gruppen.


Sinatra var en nära vän till Kennedyfamiljen och var en stark förespråkare för president John F. Kennedy.


Han drpg sig tillbaka på 70-talet men gjorde sedan flera gånger comeback.




Perry Como - Macic Moments


 


Pierino Ronald "Perry" Como, född 18 maj 1912 i Canonsburg i Pennsylvania, död 12 maj 2001 i Jupiter Inlet Colony. Han började arbeta som frisör som femtonåring och sjöng samtidigt med olika orkestrar. Sin storhetstid som artist hade han från andra halvan av 1940-talet till början av 1960-talet. Bland hans största skivsuccéer märks ”Magic Moments” och ”Wanted”. Hade en egen TV-show, The Perry Como Show åren 1948-1963 som även sändes i svensk TV i slutet av femtio-och början av sextiotalen.




Fontane Sisters


 


Trion The Fontane Sisters hette Bea, Geri och Marge Rosse. De kom från New Milford, New Jersey.


1949–1954 arbetade de tillsammans med Perry Como i The Perry Como Show och diverse reklamfilmer.


Systrarna blev aldrig riktigt stora utan sjöng låtar som andra artister fick större framgångar med eller redan gjort hits med.


Här är några av de melodier de framförde under femtiotalet: "Tennessee Waltz" (1951) "Happy Days and Lonely Nights" (1954) "Hearts Of Stone" (1954)


"Adorable" (1955) "Nuttin' For Christmas" (1955) "Playmates" (1955) "Daddy-O" (1955)


"Rock Love" (1955) "Rollin' Stone" (1955), "Eddie My Love" (1956) "I'm In Love Again" (1956), "Lonesome Lover Blues" (1956) "Please Don't Leave Me" (1956), "Still" (1956), "Voices" (1956) "With A Little Bit Of Luck" "I'm Stickin' With You" (1957) "Jealous Heart" (1958) "Chanson D'Amour" (1958)

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


För oss som var unga på 40- och 50-talen.
Det finns ingen anledning att glorifiera femtiotalet och det var sällan bättre förr.
Men min ungdomstid råkade infalla på 50-talet.

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Marios Retroblogg med Blogkeen
Följ Marios Retroblogg med Bloglovin'

Var är ditt 50-tal?

Samla minnen från femtiotalet!

Mycket av det vi minns från femtiotalet har försvunnit. Eller finns något kvar av melodier, ting, talesätt, historier, ord, vanor, skrock?

Här vill vi ge dig möjlighet att bidra med dina minnen eller efterlysa sånt som du minns och vill se eller höra igen.

 

 

Efterlysning

Gunnar Öberg i Ronneby efterlyser en inspelning av signaturmelodin till radioserien ”Pelle på planetfärd”. En av barnskådespelarna var Lasse Sarri.

Vem skrev texten till skådespelet?

Finns en inspelning av serien eller signaturmelodin?

Här är melodien upptecknad ur minnet av Gunnar Öberg:

       
Klicka på notbladet så blir det läsligt!

Hör av dig till Gunnar Öberg med info och frågor!

Fråga om ditt 50-tal

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se