Serietidningssindustrin hade sitt uppsving i Sverige under femtiotalet. 1950 var jag tretton år gammal och en av de många unga som köpte dess produkter.

Serietidningen Karl-Alfreds förstasida

Serietidningen ”Karl-Alfred” var en tunn i tabloidliknande veckotidning som innehöll både äventyrsserier och komiska serier.

Äventyrsserierna ”Rip Kirby”, ”Gäckande skuggan”, ”Ensamma Vargen”, ”Barney Baxter”, ”Mirakleflickan Mary Marvel”, ”Steve Canyon”, ”Alis äventyr”, ”Ekarna”, ”Mästerdetektiven X-9”, ”Prins Valiant”, ”Mandrake”, ”Ben Bolt” och ”Blixt Gordon” gick som följetänger.
Bland komediserierna minns jag särskilt ”Potterby och hertiginnan”, ”Peggy Lett”, ”Hasse”, ”Ludde på Luffen”, ”Pär och Polly” och ”Lille Kungen”.

Jag älskade tidningens logotype med sina hårda kontrasterande grundfärger med namnet ”Karl-Alfred” tecknat i rött mot blå botten. Eller i gult mot röd botten. Eller i rött mot grön botten, olika färgkombinationer varje nummer.

”Rip Kirby” – ”idrottsmannen, amatördetektiven, reservofficeren och forskaren” ­­– var en glasögonförsedd och rik hjälte som hade betjänt som hette Desmond. ”Rip Kirby” hade nästan alltid pipskaftet fastnitad mellan sina hårt hopknipna käkar.

Rip Kirby

 Serien var mycket bra tecknad med skickligt utnyttjade kontraster mellan svart och vitt.

 ”Gäckande skuggan” kunde göra sig osynlig med hjälp av sin slängkappa vilket var till nytta då han, liksom de flesta seriehjältar, jagade skurkar, spioner och annat löst folk.

 ”Ensamma Vargen” med indiankompisen ”Tonto” och den vita hästen ”Silver”.

 ”Ensamma Vargen” var en maskerad cowboyhjälte på sin vita häst ”Silver” och med indiankompisen ”Tonto” som hade det långa håret uppsatt i en knut i nacken.

”Barney Baxter” och ”Steve Canyon” var bägge flyghjältar i ”Biggles” anda men enrollerade i US-Airforce.

”Alis äventyr” var sagor ur ”Tusen och en natt” skickligt tecknade. Serien ”Ekarna”, som handlade om stenålderspojken Ek. En del kunskaper om stenåldern hämtade jag genom serien.

”Prins Valiant”, som levde under vikingatiden, var överdådigt tecknad men gav inte lika mycket kunskap om den historiska epoken eftersom den handlade om anglosaxerna. ”Ben Bolt” var en boxningsserie och ”Blixt Gordon” en rymdserie.

”Mandrake”, som vi uttalade som det stavas och med betoning på de sista två stavelserna Mandráke, inte ”Mändrejk”, var den fenomenale hypnotisören som med en enda handrörelse och sin hypnotiska blick kunde få bovar att stelna eller få dem att tro att de var kaniner. Mandrake bar alltid sina scenkläder, d.v.s frack och slängkappa och hans blanka svarta bakåtstrukna hår doldes ibland av en elegant cylinder. Han hade en jättestark och muskulös kompis Lothar, som var en brun neger i leopardskynke och röd fez.

 Lothar och Mandrake

Läs mer här

SerieWikin http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Karl-Alfred

Seriefrämjandet http://www.serieframjandet.se/bobwebb

Serienytt http://serienytt.se/

Swecomics http://www.swecomics.com/

På 50-talet kom en rad serietidningar

Efter veckotidningen ”Karl-Alfred” kom en ström av seriemagasin. 1948 kom ”Kalle Anka & Co” med Disneyserier och 1949 ”Seriemagasinet” som innehöll seriehjälten ”Kilroy” en av de otaliga trikåklädda, maskerade hjältarna med mantel som jagar skurkar. ”Kilroy” var inte flygkunnig som ”Stålmannen” utan mer en oblyg kopia av ”Fantomen”. ”Stålmannen” fick egen serietidning 1949/50 och ”Fantomen” 1950.

Seriehjälten Kilroy hade fått namn efter klottret ”Kilroy was here” som efter kriget dök upp över hela världen på de mest omöjliga ställen. Enligt en uppgift uppstod klottret då en amerikansk fartygsinspektör, Kilroy, alltid skrev denna signatur på det inspekterade fartygets skrov. Fartygen seglade sedan runt hela jordklotet och många människor kunde läsa klottret ”Kilroy Was Here” men ingen visste vad det stod för eller vem Kilroy var. Därför blev både namnet och klottret mytiskt och folk började på kul härma signaturen ”Kilroy was here” och plitade dit det på toalettväggar, små ensliga holmar ute i skärgården, på skorstenar m.m När tidningarna började uppmärksamma fenomenet fick det ännu större spridning. Då nya Skanstullsbron i Stockholm skulle invigas, 1947, fann invigarna att någon med stora vita bokstäver målat ”Kilroy was here” tvärs över bägge körfälten.

Serieutgivarna i Sverige hakade på det populära namnet och döpte om den italienska serien ”Amok” till ”Kilroy”.

 I ”Fantomen” fanns serierna ”Hoppalong Cassidy” och ”Knockout-Charlie”. Den senare var en blåögd, blond och troskyldig naturbegåvning till boxare med bred haka. Han invecklades i diverse skumma typers verksamhet men alltid tog sig ur med knytnävarnas hjälp. Smockorna var många i serietidningarna.

       
Tidningen ”Alla Tiders Seriejournal” kom ut 1950 och innehöll serierna ”Kapten Marvels” som i trikå och mantel var en Stålmansvariant, för att inte säga kopia. Men i stället för att som tidningsreportern ”Clark Kent” klä om till Stålis i en telefonkiosk behövde den mycket unge radiojournalisten ”Billy Batson” bara uttala ordet ”Schazam” så förvandlades han till ”Kapten Marvels” med övermänskliga krafter.

Ordet Shazam var bildat av initialerna till namnen på den vise Salomo, den starke Herkules, den uthållige Atlas, den mäktige Zeus, den modige Akilles och den snabbe Merkurius och deras initialer bildade namnet på den trollkarl som givit Billy Batson hans förmåga.

Kapten Marvels hade en något märklig vän, ”Kattman”, som en gång levt som tigerunge i djungeln, men efter att ha smakat ett intelligensserum flyttat in till staden och omskolat sig till museiguide. ”Kattman” är således en tiger som går på två ben och är klädd som en ordinär människa i rutig ulster.

Kapten Marvels ärkefiende var dr Sivana som var en galen, glasögonförsedd, flintskallig och ondsint vetenskapsman – således en parallell till Stålmannens fiende Lex Luthor och för övrigt till många andra seriers skurkar. Bovarna i femtiotalets serier kom dels från undre världen men inte sällan var de galna vetenskapsmän.

En av Kapten Marvels fiender var en larv som talade via den högtalare han alltid bar om halsen. Larven kunde spinna trådar runt munnen på Billy Batson och därmed hindra honom från att säga "SHAZAM"!

Mirakelflickan, Mary Marvel, var syrra till Kapten Marvels. Hon hade alltså dykt upp i tidningen ”Karl Alfred” redan 1946 innan Kaptenen själv uppenbarat sig i Sverige. Det gällde också Mirakelpojken John Marvel.

 

 Dick Tracy

I ”Alla Tiders seriejournal” fanns också ”Dick Tracy” den naivt expressionistiskt tecknade deckarserien med de mest kallhamrade, bizarra och depraverade skurkarna som inte sällan var kvinnor.

Knallhatten 

Serien ”Knallhatten” som gick i Expressen innehöll en serie i serien, genom att Knallhatten läste serier. En sådan serie hette ”Orädde Oskar” och var en parodi på Dick Tracy.

Bizarra skurkar
Bizarra skurkar dök upp i fler olika serier under slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet då surrealismen trängde in i serievärlden. Stålmannen tampades en tid med den märkliga ”Mxyztplk” från antivärlden.

”Mxyztplk” var en liten löjlig clownfigur med alldeles för stort kalt huvud med en alldeles för liten kubbhatt på. Han bär randig fluga och kan göra sig osynlig och förvränga tillvaron och folks medvetande. Så här presenteras han i ”Stålmannen nr 17, 1950: ”Mr. ”Mxyztplk” är en ny bekantskap för våra läsare! Den lille mannen med det svåruttalade namnet har kommit till jorden från en främmande planet – precis som Stålmannen! Men han besitter många underliga egenskaper och en fantastisk förmåga att ställa till trassel! Det enda sättet för mr ”Mxyztplk” att återvända till sin värld är att uttala namnet baklänges!”

”Mxyztplk” är ingen bov men han ställer till oreda, ger upphov till olyckor, smådjävlas med allt och alla och t.o.m Stålmannen är länge maktlös mot hans olycksbringande uppenbarelse. ”Mxyztplk” ordnar så att Stålmannens namn utplånas från alla skrifter och så att alla människor glömmer honom. Till sist lyckas Stålmannen lura ”Mxyztplk” att säga sitt namn baklänges.

 ”Läderlappen” var först en serie i tidningen ”Stålmannen” men fick en egen tidning 1951. Läderlappen tampades med de märkliga skurkarna ”Pingvinmannen” och ”Joker”.

Tidningen hette egentligen ”Läderlappen och Robin”. ”Läderlappen” har, som många andra seriehjältar, en vardaglig identitet som den stenrike överklassädlingen Bruce Wayne. Han har sällskap med ”Robin” som är någon sort lärling till ”Läderlappen”.

Kvinnorna i serierna

Seriehjältarnas kvinnor – Stålmannens Lois Lane, Fantomens Diana och Tarzans Jane – var inte den sexiga sorten även om de var vackra och välformade. På något sätt var de neutrum eller en tredje sort som bara f

anns där som bihang.

Inte heller ”Stålflickan” och ”Mirakelflickan” var sexiga men de var egna seriehjältinnor. Till skillnad från sina manliga kollegor saknade de partner. De var kvinnliga kopior av sina manliga varianter i så måtto att de hade kvinnliga former i stället för muskler annars var det ingen större skillnad.

Lois Lane, Stålmannens fästmö

I komediserierna var kvinnorna oftast hemmafruar eller familjeflickor: Dagoberts ”Blondie”, ”Malla” i serien ”Gyllenbom”, ”Lotta” i August, ”Malin” i Kronblom, ”Olivia” i Karl-Alfred eller så var de sexiga pinuppor so

m ”Daisy Mae” i Knallhatten, eller ”Betty Boop”.

Daisy Mae

 Några år efter 1950 hade serieintresset svalnat något och andra former av populärlitteratur tagit över nöjesläsningen.

Skräcken för skräckserier

Den väldiga serieinvasionen från USA under 1950-talet satte skräck i många vuxna som menade att serierna var orsaken till den ökande ungdomsbrottsligheten och nedbusningen. Nils Beijerots bok ”Barn-Serier-Samhälle” var ett sådant inlägg i debatten.

Det var Folket i bilds förlag som gav ut ”Barn-Serier-Samhälle” 1954 och jag läste den några år senare, då jag redan på allvar upptäckt vuxenlitteraturen.

Jag hade emellertid svårt att förstå Bejerots uppmaning till oresonlig kamp mot serierna. Vad det än var som påverkat mig att utföra ”gangsterdåd” så inte var det serierna. Serieläsandet var bara ett medel för en stunds verklighetsflykt och förströelse och lämnade inga djupare spår efter sig i min själ.

Möjligen kunde serier och filmer, främst från USA, förstärka bilden av vad som var normalt. I serier som skildrade ungdomars verklighet förekom nästan aldrig vanliga arbetare som farsan eller mina kompisars föräldrar som bodde i Hammarbyhöjden. Då arbetare förekom i serierna var de hantverkare som kom för att fixa villans avlopp eller liknande. De få vuxna som jobbade fanns alltid på kontor i seriernas och filmens värld. Kvinnorna var hemmafruar men alltid välmanikurerade smala och vackra. Ingen bodde i vanliga hyreshus. De flesta serietonåringar och tonåringar på film och i serier  bodde i små villastäder, körde cabriolet, hade eget rum och gick på college.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att tänka tillbaka till ungdomstiden är rena terapin för många äldre. Och så är det kul att minnas gamla tider. Men den här bloggen bjuder inte bara på terapi och nostalgi utan också på ett stycke kulturhistoria. Jag, som lagt upp sajten, var ung...

I mitt tidiga 50-tal  levde killar och tjejer i olika världar. I skolan hade killarna träslöjd och tjejerna syslöjd. Det hette t.o.m. killslöjd respektive tjejslöjd. Och så fanns det särskilda flickskolor. Tjejkompisar hade man inte. Antingen var man...

1950, var ”Music, music, music” en envis slagdänga under året och flera år därefter.     Det var på 50-talet som Povel Ramel tog livet av schlagern eller i alla fall försökte…       …och parodierade Ewert Taub...

1956 började Radiotjänst sända televisionsprogram. I svart/vitt. Färg-TV kom först på 70-talet.            Olle Björklund, Mr Aktuellt     På TV kunde barnen se ”Andy Pandy” och ”Humle och Dumle” ( se...

I mitt barndomshem hade vi hötorgskonst på väggarna, utom en målning som farsan hade målat. Den var bra. En av hötorgsmålningarna föreställande ett rött hus med vita knutar och en tall. Av någon anledning gjorde den mig illamående så jag försökte l...