Jag lärde mig läsa som femåring och fram till 1950 hade jag läst en del. Alla tio böcker om ”Pelle Svanslös” t.ex

Jag hade läst ”Pippi Långstrump”, ”Onkel Toms stuga”, ”Tom Sawyer” och.”Huckleberry Finns äventyr”, flera böcker om  ”Hjortfot” och om”Biggles”,”Robinson Kruse”, ”En världsomsegling under havet”,”Sotarpojken” för att nämna några.

På bibblan hittade jag”Jeppe reser jorden runt” och ”Jeppe på nya äventyr”. Jeppe var en stockholmskatt helt olik uppsalakatten Pelle Svanslös. Till skillnad från den blide Pelle var Jeppe kaxig, fräck, förslagen och självmedveten. Jeppe skrevs före Pelle av Oscar Rydqvist.
Ture Sventonböckerna var en parodi på traditionella deckare.

Omkring 1951 började barndomen gå över i pubertet. Som yngling, påverkad av bubblande hormoner och brusande drifter, och med en självkänsla som pendlade mellan hybris och mindervärdeskomplex, sökte jag mig till litteratur som kunde ge tillvaron riktning och förklaring.

Genom Folket i Bild hade jag upptäckt att det fanns berättelser om vad jag kände.
Jag skaffade mig ett ex. av Ivar Lo-Johanssons ”Geniet. En roman om pubertet”. Det blev en omvälvande läsning och jag förstod att jag inte var ensam i helvetet.
Den läsningen ledde naturligtvis vidare till Ivar Lo-Johanssons övriga författarskap.

En annan viktig bok var ”Hattmakarens borg” A.J Cronin. Jag fångades av bokens skildring av förtryck, frihetsbegränsning och uppror.

   Caryl  Chessman, ”Dödscell 2455 : en dödsdömds berättelse” gavs ut 1954 och kom i svensk översättning 1955.
Chessman hade ägnat sig åt rån, bilstölder och mycket annat fuffens när han blev fast och dömd till döden för kidnapping och mord. Han nekade till det han blivit dödsdömd för och skrev boken när han väntat på avrättning i sex år. Tidningarna skrev mycket om fallet och Chessman avrättades, mot sitt nekande, i gaskammare 1960.

Jazzintresset gjorde att jag läste om jazz i ”OrkesterJournalen” som också skrev om jazzlitteratur. Jag köpte ”Dans till svart pipa” av Mezz Mezzrow med teckningar av Erik Prytz 1955. Boken skildrar jazzens utveckling under 20-30- talen och är skriven med ett friskt humör och med stor humor.

1956 kom ”Sången om den röda rubinen” av norrmannen Agnar Mykle. Den handlar om den unge Ask Burlefots erfarenheter under femtiotalet. Bokens erotiska beskrivningar var kontroversiella och Mykle blev 1957 åtalad för grovt sedlighetsbrott i Norge. Boken bedömdes vara osedlig och skulle konfiskeras. Författaren och förläggaren friades dock, när Högsta domstolen ett år senare slutligen fastslog hävandet av domen.

Två tidskrifter vägledde mig till litteraturen under femtiotalet.

Tidskrifterna var ”Folket i Bild” och ”All världens berättare”.

I ”Folket i Bild” gick ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg, ”Salka Valka” av Halldor Laxness, ”Okänd soldat” av Väinö Linna som följetänger. Och ”Folket i Bild” gav också ut god litteratur i folkboksserien. Även morsan skaffade sig smak för litteratur och litterär smak genom ”Folket i Bild”.

Tyvärr såldes ”Folket i Bild” till Åhlén-Åkerlunds förlag som förvandlade den till herrtidningen ”FIB-Aktuellt”, den gamla tidskriftens motsats.

Om familjen Bonnier hade dåligt samvete för detta lustmord på en folkbildare kunde de kanske trösta sig med att de ändå gav ut ”All världens berättare” som var en mer specialiserad litterär tidskrift, men rätt populärt hållen.

Moderna och klassiska författare presenterades med biografier och noveller på ett inte alltför akademiskt sätt. Tidskrifter som ”Bonniers Litteräre Magasin”, BLM, t.ex märkvärdiserade litteraturen på ett jobbigt vis.

Jag började i alla fall, på gott och ont, skilja på ”dålig” och ”god” litteratur.

”Vägen till Klockrike” av Harry Martinsson, gavs ut 1948 gillade jag. Kanske hade morsan köpt boken eftersom att min morfar var född i Klockrike.

Så 1956, då ”Aniara : en revy om människan i tid och rum” kom ut, blev den min stora läsupplevelse. Jag började begripa att vi människor, under en livstid, bara har varandra att lita till när vi trängs på vårt lilla klot i ett kallt och ödsligt universum.

”Proletärförfattarna” Jan Fridegård med ”Lars Hård”, Ivar Lo-Johansson med hans självbiografiska ”Analfabeten” (1951), ”Gårdfarihandlaren” (1953) och ”Stockholmaren” (1954) och den tidigare ”Kungsgatan” (1935) samt Artur Lundkvist med ”Berget och svalorna” 1957 läste jag den här tiden.

”1984” av Gorge Orwell hade kommit ut 1949, men jag läste den i början av 50-talet. Storebror Stalin härskade ännu i Sovjetunionen och den totalitära övervakarstaten hade inte beskrivits mer fasansfullt än i Orwells bok.

”Okänd soldat” av Väinö Linna kom ut på svenska 1955 handlade om fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen. Kriget skildrar några frontsoldaters öden, vanliga människor, som motvilligt blir hjältar för att de måste det. Den handlar om kamratskap, bristande respekt för överheter och om krigets meningslöshet.

Nu började jag också kunna tillägna mig texter på vers, s.k poesi. Det skedde genom visor av Evert Taube, Ruben Nilsson, Gustaf Fröding och Nils Ferlin.

Gustaf Fröding hade vi ju läst i skolan t.ex ”De bondsnåle” och ”Lars i Kuja”. Taube hördes ofta på radio, och ibland Ruben Nilsson.

  ”Nils Ferlin dikter i folkupplaga” var min första lyrikbok. Några av dikterna kan jag fortfarande utantill.

Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, ”Invandrarna”, ”Nybyggarna”, och ”Sista brevet till Sverige” kom alla ut på femtiotalet.

En smula politisk medvetenhet började spira så jag skaffade mig Vilhelm Mobergs ”Därför är jag republikan” 1955. Och blev republikan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att tänka tillbaka till ungdomstiden är rena terapin för många äldre. Och så är det kul att minnas gamla tider. Men den här bloggen bjuder inte bara på terapi och nostalgi utan också på ett stycke kulturhistoria. Jag, som lagt upp sajten, var ung...

I mitt tidiga 50-tal  levde killar och tjejer i olika världar. I skolan hade killarna träslöjd och tjejerna syslöjd. Det hette t.o.m. killslöjd respektive tjejslöjd. Och så fanns det särskilda flickskolor. Tjejkompisar hade man inte. Antingen var man...

1950, var ”Music, music, music” en envis slagdänga under året och flera år därefter.     Det var på 50-talet som Povel Ramel tog livet av schlagern eller i alla fall försökte…       …och parodierade Ewert Taub...

1956 började Radiotjänst sända televisionsprogram. I svart/vitt. Färg-TV kom först på 70-talet.            Olle Björklund, Mr Aktuellt     På TV kunde barnen se ”Andy Pandy” och ”Humle och Dumle” ( se...

I mitt barndomshem hade vi hötorgskonst på väggarna, utom en målning som farsan hade målat. Den var bra. En av hötorgsmålningarna föreställande ett rött hus med vita knutar och en tall. Av någon anledning gjorde den mig illamående så jag försökte l...